Soustrot & Bolero

Ouvertyren Le carnaval romain, ”Den romerska carnevalen”, är ett orkesterstycke som Hector Berlioz skrev 1843–1844 och som består av material från hans opera om konstnären Benvenuto Cellini. I operan förekommer en scen just på en karneval och det är därifrån namnet har hämtats. 

Själva operan är sällan framförd, mycket på grund av att den är så tekniskt avancerad, men ouvertyren är en favorit hos många symfoniorkestrar. I operan presenteras bilder från den florentinske konstnären, skulptören och guldsmeden Benvenuto Cellinis liv. Operan blev ingen succé vid sin premiär men har omvärderats av efterföljande generationer och sattes senast upp 2019 vid Versailles. 

Trots att Claude Debussy sällan besökte kusterna och faktiskt spenderade tid vid havet, hade han ljuva minnen från barndomen då han badade i havet och förundrades över dess skönhet. När han påbörjade skrivandet av detta verk i tre delar kom inspirationen istället från konsten. Det var träsnittet Under vågen utanför Kanagawa av den japanske konstnären Katsushika Hokusai som gav Debussy den första idén till den symfoniska dikten. Träsnittet som föreställer en gigantisk våg, på väg att överskölja ett par mindre båtar, fanns i Debussys hem och påminde honom ständigt om havets otämjbara kraft och mystik.   

Musiken är impressionism i sin renaste form och suggererar bilder av svallande vågor och vinande vindar och låter solen gå upp över det oändliga havet. Saltstänkt, är ett adjektiv som kanske mest förknippas med ruffiga sjömän, men i fallet med Debussys La Mer är det just vad musiken frambringar. Smaken av salt i luften och en doft av friskt hav. 

Från början var Ma mère l’oye komponerad för fyrhändigt piano. Ravel skrev stycket för att ge sina vänner, familjen Godebskis barn, något att öva på vid pianot. Musiken fastnade dock hos kompositören och han beslöt att orkestrera stycket.  

Ma mère l’oye är som hörs på namnet en samling sagor, klassiska sådana både för franska och svenska barn och deras föräldrar. Törnrosa som sov i hundra år och Tummeliten är två av sagorna som är hämtade från Charles Perraults samling, medan det tredje stycket Sagan om den gröna ormen, sagan om den vackre prinsen som förvandlats till en otäck orm, kommer från Perraults konkurrent Madame d’Aulnoys penna. Det sista stycket är den odödliga berättelsen om Skönheten och odjuret, som har återberättats på många sätt men sällan så suggestivt som när Ravel gör det. 

Det sista Maurice Ravel komponerade skulle också bli hans mest kända verk. Bolero har hörts i filmer, tv-serier, reklam och väldigt ofta i konståkningssammanhang! 

Det var balettdansösen Ida Rubinstein som bad Ravel om en komposition till en föreställning. Det musikaliska tema som Rubinstein gav honom visade sig vara upptaget av en annan kompositör, men för Ravel var detta ingen dålig nyhet då han sedan länge velat skriva något baserat på den spanska dansformen ”bolero”. 

Ravel fann melodin under en semesterresa i St Jean-de-Luz och beslöt sig för att enbart använda sig av samma tema i otaliga repetitioner. Varje gång skulle något läggas till melodin och på så vis utvecklas. Kompositionen påminner på så sätt om sufiska meditationssånger och det hypnotiska tillstånd som upprepningen kan försätta människor i. 

Vid premiären 1928 blev stycket en omedelbar succé. Koreografin baserades på Rubinsteins inre bild av musiken där allt utspelar sig på en spansk krog med en hög och livlig stämning.  Plötsligt avbryts larmet av att en kvinna ställer sig på bordet och rör sig i bolero-takt. Först stillsamt och enkelt, för att i takt med musiken växa och bli fylld av livlighet.  

Ravel hade en annan bild för sitt inre – ett öppet landskap med en stor fabrik i bakgrunden. Enligt honom var det mekaniska upprepandet i musiken så tydligt maskinellt.